Maneter med ansikten Juni 2025
Jag dyker i poolen. Samlar små kakelrutor som lossnat från botten. Små perfekta kakelvita kvadrater. Jag minns detta. Puts och kalk som virvlar runt händerna. Avlagringar på fingertopparna. Jag minns alger och lyftkranar. Vatten som smakar metall.
Jag lägger kakelbitarna i en hög på poolkanten. Högen växer. Min vän hjälper mig. Han är namnlös och ansiktslös, kloret i ögonen gör allt suddigt. På andra sidan poolkanten ser jag bara snabbt växlande utsmetade färgklumpar.
Glas klirrar, metallsågen sågar.
Min vän är en mullig kille med badmössa. En tönt. Jag hänger vanligtvis inte med killar, särskilt inte töntar, men här borta spelar det ingen roll: här finns bara pool och poolkant och kakel att samla. Han får gärna hjälpa mig samla.
Jag vet inte var Erin är, hon måste vara en baby fortfarande. En baby bland de utsmetade färgklumparna.
En liten liten baby som inte får bada i poolen.
Tönten och jag snackar om hur länge vi kan hålla andan. Vi pratar om kakel. Vad finns under kaklet? Om vi pillar bort putsen och tar oss genom betongen, vad finns där? Rör? Hemliga rum? Numera vet jag att det finns hemliga rum överallt.
Framåt kvällen får jag feber. Allt blir ännu smetigare. Jag måste stanna på hotellrummet, mamma och Sven bäddar ner mig ordentligt. Mina fotleder är svullna. Hur kommer det sig? Har jag blivit biten? De baddar min panna med kylt flaskvatten. Jag förstår inte varför det är viktigt att jag är varm och kall på samma gång. Taket snurrar och vrider sig, jag ser virvlar.
Något har tagit sig in i min kropp.
Mamma kramar min hand och säger sådan otur, men nog kunde det varit värre. Det är inte alla som har lyxen att få insjukna här, på ett hotell, med roomservice. Är inte det fantastiskt? Hennes röst låter precis som när hon sitter nere vid poolen i grådiset och byggdammet och skriver på sin bok och säger att åh vad varmt, gud så skönt.
Sven sätter sig på sängkanten och berättar om en bubbelpool som är flera meter djup. Bubblorna stiger i tjocka strålar från botten, när luften blandas med vattnet så sjunker man – det är vattnets kvicksand. En man dog på det sättet: han sjönk till botten och fastnade där, låg klistrad som en sjöstjärna och stirrade upp mot ytan. Efter detta stängde de av bubblorna, men vissa säger att ett elektriskt fel gör att de ibland slår på av sig själva, sent på natten.
Jag förstår inte varför han säger sådant till mig.
Mamma och Sven lämnar mig ensam. Jag ska sova. Men jag kan inte sova. Inte ensam med feberhjärna på hotellrummet. Heltäckningsmatta överallt, i väggar och tak, på täcke och lakan. Jag ser vågor, virvlar, vatten. Jag ligger i sängen i poolen i sängen och samlar kakelplattor. Samlar och samlar. Det är allt jag kan.
Samla samla samla.
Jag sätter mig upp. Äckelljus skiner in genom fuktiga fönster. Grönt och snett sken. Smutsiga lakan och handdukar och draperier, massa tyger som gömmer något hemskt borta i hörnet. Bakom kaklet. Under betongen. Tönten pillar vidare.
Fotsteg, djursteg, fingerdjur, giftålar, spolar, slam och lera.
En städtant hittar mig i korridoren. Jag har sjunkit ihop på mattan. Hon säger något på ett språk jag inte förstår. Jag berättar att klor inte dödar allt som växer. Hon ser på mig. Hon är säkert full, den tanken minns jag. Hon är säkert full och hennes andedräkt luktar säkert sprit. Hon har säkert det äckligaste, högljuddaste skrattet.
Jag säger att något har tagit sig in i min kropp.
Från poolen, in genom näsan.
Tanten bara vaggar iväg.
Febern lägger sig. Vi kommer tillbaka. År efter år. Jag är ute och går med hunden och möter en ny kille på parkeringen. Det står tre bilar här ute: vår bil, en till personbil och en vit skåpbil med en konstig logga på. Luften dallrar och cikadorna gör mig tokig. Jag smakar byggdamm på tungan, smutsen lägger sig över det stora glastaket. Maskiner bultar i bakgrunden.
Killen är lång och ranglig och hans hår är lockigt. Han pekar på sina skor. De är täckta av lera. Han säger på engelska att han plumsade i en pöl. Plums, rätt ner i leran.
Han säger att stigen var blötare än han trodde.
Han säger att det har uppstått ett läckage en bit upp för kullen. Det är alltid något som läcker häromkring.
Han pekar på sina leriga skor igen, som för att betona det han säger. Se, leriga skor.
Hunden ställer sig på bakbenen och slickar killen i ansiktet. Hunden heter Felix. Det är Svens hund, han hade den innan han träffade mamma. Om jag hade fått döpa en hund hade jag aldrig döpt den till Felix. Ibland kallar Sven hunden för Alligatorn. Jag kallar den bara för Hunden.
Hunden och killen verkar gilla varandra.
Jag har gett Sven olika namn. Bakom hans rygg kallar jag honom för Fido eller Gubben eller kanske Rex eller Rackar’n.
Killen säger att det finns fästingar i gräset. Han blinkar åt mig. Säger att han plockade bort flera stycken som kröp längs hans ben. Sprätte iväg dem med pekfingret. Jag visste redan att det fanns fästingar här ute, fästingar med TBE. Jag har gjort research, läst på internet och jämfört kartor. Därför undviker jag det långa gräset.
Killen blinkar igen och säger att han kommer behöva någon som kollar honom ordentligt på fästingar senare.
Om vinden sliter flygplanet itu och jag tumlar hjälplös till marken så kommer rutschkanan fånga mig. Byggnaden låter mig oberörd glida igenom glastaket, vattnet dämpar stöten, kraften sprids ut över tid.
Jag snurrar runt och runt tills jag stannar helt.
Rutschkanan är som en stor tratt – en toalett. Man snurrar hundra varv innan man blir utspottad i poolen. Men jag vrider kroppen så att benen pekar ner mot hålet. Jag sparkar, glidande, mot plastkanten och håller mig uppe ännu längre, fortsätter runt och runt. Hundra varv, två hundra. Hur länge som helst.
Jag har alltid varit bra på att trampa vatten. I stället för att trampa som på en cykel tar jag ordentliga simtag med benen, rakt ner mot botten. Jag kan hålla bröstkorgen över ytan. Naveln också, i ett par sekunder. Siminstruktören står på land och driver på. Många tycker att hon är snygg. Den som måste avbryta träningen blir inte bestraffad, får inte ens besviken blick, men man vet ändå att lite förtroende har gått förlorat.
Till slut faller jag ut ur rutschkanan och simmar bort till kanten. Det känns barnsligt att fortsätta runt och runt, men jag måste vänta på rätt ögonblick. Vänta tills jag känner det. Nu. Nu får jag falla.
Jag sätter mig vid stegen och pillar bort lite puts som försvinner ner i vattnet. Poolen är mörk. Allt ljus kommer från byggställningarna. Det sitter strålkastare högt upp vid taket. Ställningarnas skuggor blir svarta ränder i vattnet. Linor och vajrar löper kors och tvärs.
Mamma, Sven och Erin sitter borta vid bordet. Ett tjockt rep avgränsar pooldelen och restaurangdelen.
Trots strålkastarna är byggväggen mörk. Det är svart bakom ställningarna. Är det natten? Är väggen av glas? Jag ser varken skog eller himmel eller byggnader på andra sidan. Kanske är det en annan avdelning – en ny, nedsläckt pool? Jag blundar och föreställer mig vidsträckta ytor. Öde ytor. Plastdjungel. Hotellkorridorer. Kaklade floder.
Jag ser ner på mina fötter. Huden är skrumpen, naglarna försvinner in i tårna. Jag har varit i vattnet mycket, mycket länge. I det gröna vattnet. Jag såg en video om dödliga bakterier som växer i övergivna pooler. Bakterierna tar sig in genom näsan och letar sig upp i hjärnan. Den drabbade dör nästan alltid. Det känns tråkigt: om samhället kollapsar så kan de fåtaliga överlevarna inte ens bada i poolerna som de stöter på medan de utforskar övergivna städer.
Vi firar inte jul, vi firar inte midsommar. Vi firar inga högtider utom Svens ”vinterfärd”. Han påstår att alla firar vinterfärden där han kommer från. Men var är det? Södertälje?
Sven väljer alltid ett bord nära poolen. Där sitter vi nu. Mamma köper drinkar. Erin är inte baby längre, hon badar; jag håller ett öga på henne, tänker att jag ska märka om något tar sig in genom hennes näsa, att jag ska se det på hennes rörelser.
De dödliga bakterierna växer inte i klor. Jag vet detta.
Restaurangdelen luktar unket, som mossa och mögelost.
Svens alligator dåsar under ett bord. Jag vet inte om den faktiskt dåsar. Ögat är aldrig helt stängt.
Jag räknar kakelplattor.
Mamma pratar med någon borta vid baren. Hon kommer tillbaka med en annan familj i följe. Det är alltid en andra familj här med oss och de sätter sig alltid vid vårt bord. Jag vet inte om det är en slump eller om de är Svens ”businesspartners”.
Sonen i familjen är killen som bad mig kolla honom på fästingar. Hans föräldrar är som vilket medelålders par som helst. Alla sitter under bordslampans orangea ljus, rankor hänger från träställningarna, flugor surrar i öronen.
De vuxna pratar, alla på svenska. Mamman i den andra familjen har skrivit en bok, det är den som står på display i lobbyn. Alla är mycket imponerade. Jag hör Sven viska något om vattenvärldslitteratur till mamma. Hon ignorerar honom.
Killen dricker en gul drink med sugrör. Jag ser bort mot baren. Bartendern står orörlig bland stora löv. Han har hörlurar över öronen.
De vuxna pratar om sådant de ”kommit undan med”. Lite käckt, lite busigt. Springnotor, tjuvåkning, fortkörning, snatteri. Oavsiktligt skattefusk. Mamma och Sven ser på varandra, finurliga, det är något mellan dem.
Erin pratar med sig själv. Hon pratar om en fågel med jättelånga ben.
Den andra familjen är nyfiken på Svens alligator. Sven presenterar olika fakta: alligatorn är uppvuxen i ett terrarium, alligatorn kan navigera genom trånga rör och kanaler, alligatorn kan överleva i både saltvatten och sötvatten.
Alligatorn är mycket speciell.
Sven förklarar att alligatorn är ett ”proof of concept”.
Sven förklarar inte mer än så.
Jag räknar kakelplattor och lyssnar på Erin. Hon pratar om självlysande fiskar. Hon säger att hon såg dem i poolen.
Killen och jag sitter i solstolarna borta vid bubbelpoolen. Det känns som att vi är utomhus eftersom taket inte syns genom löven. En lykta flimrar som ett levande ljus men jag vet att den är elektrisk. Killen säger att han heter Chris, jag tror honom inte. Jag säger att jag heter Sasha och han tror inte mig heller. I ögonvrån dansar små eldflugor.
Jag hör våra mammor prata i bakgrunden.
Killen plockar fram en holk ur sin fanny pack. Han tror att jag aldrig rökt tidigare men han vet ingenting. Jag undrar hur han fick tag på rökat här ute. Smugglade han med sig på planet? Han säger att han hittade en planta bland några buskar och träd. Han säger att han torkade bladen själv i torrbastun. Jag säger att ingen torrbastu är påslagen så här års. Han säger att det visst finns en, borta vid spaavdelningen. Han kan visa någon gång.
Jag tittar på holken.
Han frågar om jag vill ha.
Jag säger visst.
Han tänder. En klar liten glöd. Jag sneglar mot restaurangdelen. Fyra silhuetter borta vid bordet.
Erin plaskar i poolen.
Vi röker. Jag hoppas att det egentligen är något annat i holken. Något tungt. Något nytt och sjukt som kommer göra mig helt fucked up. Sven säger ofta att två fel inte gör ett rätt, det är hans personliga lilla catch phrase, men han vet aldrig vad han snackar om.
Jag frågar killen om han visste att folk som promenerar snabbt är mindre lyckliga än folk som promenerar långsamt.
Det visste han inte.
Det stämmer, rent statistiskt, matematiskt. Det finns correlation. Jag säger det på engelska. Correlation.
Jag säger att det även finns causation.
Han frågar om gånghastigheten verkligen orsakar olyckan, och inte tvärtom.
Jag säger jo, det är gånghastigheten. Gånghastigheten orsakar olyckan.
Han ler mot mig.
Jag sneglar över axeln. En silhuett är alldeles nära. Mamma vid kanten av bubbelpoolsområdet. Hon ser på oss. Jag sneglar tillbaka på ”Chris”. Holken är borta, han har gömt den någonstans. Kanske har han släckt den mot sin fuktiga hud. Han känns som en person med cigarettbrännmärken på kroppen.
En rökplym hägrar runt den elektriska lyktan.
Mamma står tyst en stund. Sen ler hon och frågar om vi har det bra.
Vi har det bra.
Hon nickar. Ler igen. Jag tittar ner på hennes händer, hon håller dem knäppta, som om hon gömmer något, en cikada, den krafsar mot hennes handflator. Jag tittar på det avgränsande repet mellan oss.
Varje kväll innan vi ska sova så pussar hon mig och Erin på pannan.
Killen frågar om de tänkt beställa efterrätt.
Mamma säger senare. Papporna har gått till isbadet. Erin simmar. Mamma vänder sig till Chris och säger att hans mamma är en fantastisk kvinna. Sen ber hon om ursäkt för att hon störde och går tillbaka till bordet.
Holken brinner igen. Vi röker, röken tjocknar, samlar sig runt ljuspunkterna, gör allt disigt och mjukt. Killen sprätter iväg stumpen. Vi doppar fötterna i vattnet. Bubblorna kittlar. Han säger att det finns små maneter i poolen. Jag säger att de motverkar fotsvamp. Han säger att de inte dödar svampen, de bara lossar den. Svampen flyter runt i vattnet. Växer. Jag säger att maneterna har små mänskliga ansikten. Han säger att bubbelpoolen är full av näringsämnen. Jag säger orden ”fotsvamp kombucha”.
Golvet är klibbigt. Gångarna mörka och äckliga. Det går rör i taket och längs väggarna. Rör och spolar och valv och luckor. Killen säger att han har sett städarnas hemliga rum. Vaktbolagets parkeringshus djupt under marken. Han har nyckeln till mathissarnas schakt.
Jag säger att allt är byggt på grottor. Oavsett hur djupt ner man befinner sig finns det alltid ytterligare håligheter inunder.
Han säger att marken står på stora pelare. I tomrummet går ledningar och kablar, men mest är det bara tomrum.
Jag säger att världen verkligen balanserar på en jättesköldpaddas jätteskal.
Gångens vägg blir till glas. Ett nedsläckt akvarium framför oss. Ihåliga stenformationer i svart vatten. Exponerade rör sticker upp ur en grop i botten, och en liten jolle flyter uppe vid ytan. Akvariet är tomt, här finns inga fiskar, vattnet är syrelöst och dött. Men ändå rör sig något där inne.
Killen säger något dumt och jag skrattar. Skrattets eko kommer tillbaka från konstiga vinklar. Varje ljud låter instängt och utdraget på samma gång.
Killen hyssjar.
Han pekar ut i vattnet. Jag ser bara öde akvarium. Han hötter med fingret. Något annat rör sig. På andra sidan vattnet finns en till glasvägg, en fläck av blått ljus, ännu en underjordisk gång. Det står två silhuetter i ljuset. Den ena är Sven, jag känner igen hållningen, huvudformen, axlarna. Den andra måste vara Chris pappa. De skakar hand. Som upplysta av en spotlight på teater.
Skakar och skakar.
Jag räknar kakelplattor.
Jag tänker på en lergöks visslande ljud.
Innan våra pappor släpper taget så drar de varandra närmare för en snabb liten kyss, smack, och sen går de åt varsitt håll. Nakna fötter mot betong, fjälliga reptilsteg, en mage som släpar mot marken. Äckligt ljus genom hotellgardiner. Högar av kakel.
Killen säger att han är allergisk mot silverfiskar. Han kan få en anafylaktisk chock.
Vi stannar kvar en stund. Något rör sig i akvariet. En människoskugga vilar på botten. Vi ser upp. En man flyter på ytan. Armar och ben utsträckta, högt där uppe, han dallrar i motljus, en inverterad stjärna.
Mannen måste vara så, så skrynklig. Hans hud måste ha så många veck. Killen säger att ju fler veck hjärnan har, desto smartare blir man. Jag säger att jag har snortat saltvatten varje dag sedan jag var fem.
Vi flyter. Sven flyter med oss. Han klagar på en ful kontorsbyggnad som han pendlar förbi varje morgon. Byggnaden gör honom sorgsen av någon anledning. Det måste vara arkitekturen. Lager på lager av glas.
Men nu är han här, på denna fantastiska plats, som han har helt för sig själv.
Chris och jag flyter intill varandra. Vi tittar upp mot byggväggen. Chris säger att det finns tusentals svarta duvor där inne. Jag viskar att Sven föddes i en rysk bunker under andra världskriget. Han föddes vuxen och har inte åldrats sedan dess.
Vi hör dunkande ljud. Det är någon i rutschkanan, hud gnisslar mot plast, vattnet porlar ojämnt. Sven flyter iväg. Killen och jag klättrar upp på kanten, vi trampar i jord, i läckage. Ormbunkar snuddar vid vattenytan. Maneter driver runt med sina människoansikten. Ljusfläckar leker på botten. Killen säger att marulkar oftast är väldigt, väldigt små, knappt större än tio centimeter, och deras lockande ljuslykta är pytteliten, inte mer än några millimeter. Fiskarna de lockar till sig är ännu mindre.
Den nakna mannen ramlar ut ur rutschkanan. Svallvågorna når hela vägen till oss. Mannen flyter på rygg. Naken och skrynklig. Jag säger att veck också kan få veck, och i vecken växer små växter.