Raketflimmer långt där borta skakar dig ur gängorna, men tröttheten växer ändå,
får allt att lossna –
det sista blosset, eller ölen, eller huvudet i väggen, eller brevpressens vikt,
det följs av ett välkänt sjunkande, vaggan över det enorma avståndet:
här på de kvarlämnade soffornas pissgula dynor,
genom kroppens alla dyningar,
i hoppets dy.
Man måste unna dig,
helt ovetandes om vidd och massa och bredd och höjd och djup,
du öppnar ögonen och ser ändå inget, men dyn är åtminstone ljum —
samma temperatur som din kropp och lika trög som dina tankar,
trots detta tränger du fram,
dubbelvikt för att slinka genom nålens öga, alla kameler i följe,
du vimlar genom dyns labyrintiska sediment,
känner dig fram, ditt äckliga lilla djur, handlös och dum,
en smutsig liten droppe, under mikroskop blottas skikt efter skikt.
Du tunnas ut över hustak och gatuliv och tidningspapper
med utsikt över cykelns rubbade projektion,
och du landar i en krater bland avokadoträd och gejsrar,
isbad som aktiverar varje körtel,
du har en egen balkong där katten jagar spöken på räcket,
men oroa dig inte för fallet, grannarna försäkrar dig om att djuret klarar det utan problem,
”vi har sett det förr”, säger de från innergården
där de dricker sitt vidriga hemmabryggda vin,
men vem bryr sig om vidrigt vin?
inte du, här vid elden där rökplymer virvlar mot kvarterets himlaskärva
och du får för dig att du ska kartlägga varje punkt —
varje ny konstellation skissar du för hand,
trots att det finns tusen AI-verktyg för just det.
Här nere har du gott om varma famnar som omhuldar din kropp,
din ynkliga rävvalp, man måste tillåta dig en eftergift,
unna dig lite behövlig psykologisk regression,
bara ligg kvar medan någon annan kokar ägg i köket, se hur gulan lyser inifrån
matlagningens glödande singularitet:
droppen som dalar ner i ravinen i ditt kranium och jordskorpans djupaste gap
och barnens sårskorpor flagnar i duschen, de blöder skinn av drakar och chimärer,
Dubais mossiga skyskrapor växer högre, och vi återupprättar Las Vegas ljus,
nu när maskrosorna blommar i öknen,
för jorden är som bördigast bland gamla pålade huvuden,
man måste ju erkänna att all dans är dans på en grav,
inte som ett hån men av nödvändighet —
fast kanske också lite som ett hån.
Så glöm inte att andas och dricka trots att vattnet smakar metall, och ölen också,
men kanske är det stärkande, du är ju frisk och skadeglad trots att måsskit täcker marken
och skränen håller dig vaken om natten, men vem behöver sova här?
man kan alltid ta en tupplur under dagen, precis när man vill,
till och med när midnattssolen skiner och skiten förenas med jorden,
spillningen som du stoppar i krukorna, i gröten och i kaffet,
matrasterna som du lämnar framme tills möglet luckrats upp,
blivit grått som dyn vilken du känner så väl,
och din farbror — vilken man! — han kartlägger och analyserar
och redogör för allt som myllrar inuti:
”bakteriernas katedral”, säger han med en sagoberättares röst,
du drar upp knäna under hakan
och ser på medan han skrattande doppar fingret i dyn och sen stoppar det i örat —
du måste skratta du med.
Och efteråt hänger du med vännerna i trappuppgången
era röster ekar hela vägen upp till toppvåningen,
dit ni klättrar och tömmer era fickor i trappans gapande svalg —
nycklar och plånböcker och snusdosor och passerkort och silverbestick
och gamla utgångna mynt,
föremålen snurrar och studsar på tusensidiga kalejdoskopfärder,
ni äger, här äger ni allt,
och det första myntet följs av alla andra gamla skitmynt
som ni hittar under maskäten bråte.