Körtelsång Juni 2023

Det står en skyltdocka i restaurangens fönster, meny höjd över huvudet, stridsredo, inramad av girlanger, lianer, japanska körsbärsträd i blom, allt i plast. På ett snöre hänger flaskskepp, glittrande sjöhästar, ett leksakspiano. En orientalisk lykta flämtar trött. Chefen stirrar, hans reflektion i glaset reptillik, djuriskt målmedvetet. I kväll kommer något ursprungligt att visa sig. Hans ena arm vevar oss evigt vidare. ”Det är dags, det är dags”, säger han. En gång hörde jag honom tala i tungor. Jag har teorier om vad det är han håller tillbaka.

Kollegorna går in. Jag saktar ner, krånglar med väskan, hamnar bredvid Vega och Nikolai. De luktar rom, nog tjuvdrack de på kontorets toalett. Hela dagen har de småpratat, beklagat sig över den döende klubbscenen – hyperkommersialiserad, ungdomsbelamrad och genomsyrad av skitmusik. Hade jag inte suttit fast i ett annat samtal hade jag berättat om Köpenhamn, där jag bodde ett par år, och hur annorlunda det var där. Jag har saker att säga. Men nu berättar Vega om amerikanska släktingar med skulder till mystiska sekter.

Vi går in, konsulterna strax före mig, nu äntligen på besök efter att oroligheterna lagt sig. Det fanns bara budget för deras VD och projektledare. De är båda tydligt härjade efter resan, men kvartalet ska firas, hellre sent än aldrig.

Restaurangens inre är dunkelt. Lampor hänger lågt, taket högt och mörkt, framför oss en labyrint av tunga träbord med traditionella dukar under skyddande glasskivor, enkla att torka av. Längre in står akvarium fyllda med koikarp. Fisken simmar i takt till dov muzak. Det porlande bakgrundsljudet hade kunnat vara en del av musiken, zengårds-ASMR, men visar sig komma från en liten damm med tillhörande vattenfall, ett artificiellt landskap längst in i lokalen. I en spegel ser jag oss alla: en vilsen hop kontorsarbetare, alldeles för långt från kontoret.

Personalen visar oss till ett långbord. Jag manövrerar för bästa bordsplats och hamnar någonstans i mitten, nära men inte precis bredvid varken Vega eller Nikolai. Jag accepterar resultatet, här har jag åtminstone okej översikt. Från min plats skymtar jag dammen och vattenfallet.

Jag ser till att beställa dryck innan chefen, ber om en sexa vodka martini, i hopp om att sätta någon sorts ton. Fiskögon betraktar mig, som fastsydda på fjäll. Jag kan inte föreställa mig djurens inre liv. Fjäll är lite som en brynja.

Konsultföretagets VD berättar att de fick åka nattbuss och sen Jeep över grannlandets gräns. De tog flyget därifrån. Kabinpersonalen sålde whisky. Jag inser att min drink står framför mig, som nedhissad från taket. Jag blir påmind om vad jag gör här och vilka som omger mig. Vi dricker. Mat ska snart serveras.

”Jag varit här förut”, säger jag. ”Takeaway. Men namn och logga var annorlunda, lokalen densamma. Bara jag och ett bud här, en ung kille i mopedhjälm som ringde på klockan vid kassan. Han fick beställningen, en tredje logga på påsen – ännu en restaurang.”

Jag ser framför mig, en babushkadocka av restauranger. Lite för mycket uppmärksamhet riktas mot mig. Jag vänder mig till chefen och säger att detta känns som hans typ av lokal, och drar sen ett skämt om att han har auran av en svensk som besöker Thailand av tvivelaktiga skäl. Han registrerar inte riktigt vad jag säger. Jag känner mig dum och försöker glömma det jag sa. Vega och Nikolai ser på mig och jag föreslår att vi ska dra vidare efter middagen, men får inget tydligt svar.

Sport rullar på en skärm i bakgrunden. Runt bordet hör jag skvaller, de senaste nyheterna inom branschen, rykten om startups på väg i konkurs. Enarmade banditer lyser vid kassan, färgerna onaturligt skarpa. Någon skämtar om rasistiska övervakningssystem, pinsamma felklassificeringar. De nyanställda blir utsatta för monologer om branschens etik och moral, våra skyldigheter, vilka hjältar vi är. En metafor om en vildhäst som vi tämjer med tyglar och sporrar och piska om så behövs men som innerst inne fortfarande är vild. Chefen beställer nästa runda.

En av konsulterna säger, ”Vi tappar datamärkare.” Han förklarar att de inte är starka nog, de blir uttråkade, omotiverade. De börjar se saker: små figurer i bilderna som ska annoteras. Kallikantzaroi, ryktas det, demoner som gömmer sig i bakgrunden. Man hör på honom att vi ska skratta. Vi skrattar. Folk är redan fulla. Överallt hör jag skamlösa bekännelser – här är vi trygga, omgivna av vardagsfrämlingar. Jag får höra om spelberoenden, fetischer och hemmaodlad tobak. Jag lutar mig fram, samlar stoff.

Jag föreslår att vi ska dra till en riktig bar. Eller en klubb. Egentligen ser jag mest fram emot att komma hem till lägenheten, det grå flimrande mörkret, mjuka ytor, allt släckt, soffan och mattan, jag som brer ut mig över golvet och kravlar i perfekt ensamhet. Ibland vaknar jag på natten och ligger orörlig, känner hur madrassen formar sig efter min kropp. Efter en stund kanske jag kliver upp och slinker ut till brandtrappan där min granne väntar. Jag snor en cigg, vi pratar långsamt, en nonsenskonversation medan vi skrollar på våra telefoner, halvsover, tolkar drömmar. Det är något behagligt med våra villkorslösa samtal, slöa och dumma: en avklarad ritual innan vi återvänder till våra respektive lägenheter. Jag vet fortfarande inte vad hon heter.

En skarp ton skär genom bakgrundsmusiken. Jag kan inte avgöra dess källa. Fiskögon ser på mig.

Chefen uppmanar konsultföretagets VD att berätta om deras digitala belöningssystem, vilket följs av obekväma skratt, chefens näve i bordet, glas som skallrar, ögon och öron vända i samma riktning. ”Morot över piska”, får jag höra, sen vaga detaljer om ett system med ett mjukt kvinnonamn som automatiskt viskar uppmuntrande ord, övervakar personliga prestationsmått, dagsform, kontorets privata valuta, polletter till kaffeautomaten, mindfulness-sessioner och lunchträning. Hon lär sig, snart kan hon ge de anställda exakt det de vill ha, hjälpa dem där det behövs, rapportera det som rapporteras ska.

Någon sitter vid de enarmade banditerna. Händer på knappar och spakar, taktil feedback. Jag beställer en till öl. Rösterna dämpas. Jag lutar mig fram och säger något till Nikolai, men han hör inte. Vaperök omger mig, allt luktar godis. Fiskar stirrar och tonen stiger genom sorlet. Längre in i restaurangen sitter en naken man på dammens kant, vatten rinner över hans axlar. Hans penis vilar mot vänster lår. Ett fridfullt leende. I ena mungipan håller han munstycket till en melodika, och klaviaturen stöttas av hans bröst. Han spelar en långsam, folklig melodi. Jag har hört den förr.

Redan innan rädslan och förvirringen så omvärderar jag min sexualitet. Inga omedelbara misstankar om psykos eller droger. Istället klamrar jag mig fast vid något helt annat. Ett par sekunder går. Mannen sitter kvar. Jag armbågar ett par kollegor, pekar, men de uppmärksammar mig knappt, verkar himla med ögonen, som om detta hänt förr och de inte vill uppmuntra det.

Melodin förändras, och påminner nu om bakgrundsmusiken till en porrvideo.

Jag reser mig och letar efter toaletten, hittar dörren dold bakom en pärlgardin. Jag skyndar in och hamnar i en cell med väggar av smaragdgrönt kakel, fylld av havsbrus och en livevideo av en solnedgång på en liten skärm. Belysningen pulserar långsamt över pissoar, golvbrunn, ett ensamt bås och en spegel med ingraverade ornament. Jag ruskar på huvudet. Tar en snus. Jag är rädd att jag har lite stånd men vågar inte känna efter. Havet brusar. Jag väntar tills nikotinet tar effekt innan jag går ut igen.

Kollegorna äter. Personal svävar runt och samlar tomma glas. Chefen försöker flörta och blir ombedd att lugna sig. Någon beskriver pseudovetenskapliga tekniker för att motverka bakfylla. Inga fiskar ser på mig. Dammen är tom på nakna män.

Jag sätter mig. Någon pratar om mentala modeller. Delfiner som blir höga på blåsfisk. Jag hör Nikolai viska om att byta jobb. Jag tänker på ett surrealistiskt dockhus, gemenskapsteater. Snart ska alla hem till familj, det mer äkta. Det lyser bland koikarpen. Vad skulle jag göra på dansgolvet med Vega och Nikolai? Min bitterhet är sorglig och pinsam. Ett vitt hästhuvud rör sig genom vattnet, skimrande kroppslöst och med ögat tryckt mot glaset, en man som böljar i vågrörelser. Pupillen vidgas, en svart disk, golvet sluttar utför och jag tappar balansen.

Jag står på ett skepp i urtidsstorm, hav tornar bakom, skrovet tar i botten. Runt mig vrålar mansansikten förvridna i magsmärta, flugsvamp mellan tänderna, någon ber om tandpetare, och ur min strupe växer ett gutturalt vrål. Jag slänger mig över relingen och vadar iland. En kollega pratar om ett teaterframträdande som pågick i trettio dagar och trettio nätter. Sura lingon i skogen, en sporadisk sötma. Äpplen inte sötare än en nutida morot. Brinnande halmtak, högar av döda djur, plasthinkar fyllda med blod, midnattsdans runt enorma bål, midnattsdopp på sommaren, och personal som torkar upp öl från golvet. ”Killar tänker alltid på romarriket”, och skratt till svar. Jag skäms, en medioker idiot i rustning i gyttjan, svärd höjt som en meny över huvudet, vibrerande av övertygelse, att dö för ära, gud och krona. Jag läppjar på min öl, den smakar mjöd. Solen står bländande lågt över kullarna. Någon sjunger att människor måste synkronisera med djurens tid. Alla utom Vega och Nikolai har dålig musiksmak. En strålkastare bränner runt silhuetten av en kvinna på scen, hennes sång går rakt in i min buk. Vi gungar i takt. Händer som krampaktigt kramar kravallstaket. En kollega berättar om en psykedelisk upplevelse, den klassiska egodöden.

”Försten till botten”, säger Näcken.

Och i dyningarna en savann. Spår i jorden, pekande fingrar, viskade ord. Paus för honung. En hög av mänsklig värme, längst in i tryggt mörker. Ett mystiskt ljud väcker oss. Venus tindrar obegripligt på natthimlen. Jag känner något djupt nere i tarmhjärnan. Kollegorna skrattar och sjunger. Glas som klirrar över öppna vyer.

Jag lämnar bordet och går ut på gatan. Mossig svärta hänger i luften. Konsultteamets projektledare röker vid en soptunna. Jag bommar en cigarett. Vi har en trygg konversation om tobaksvanor, märken, smak. Jag funderar på att gå hem, men följer istället konsulten tillbaka in.

Restaurangdörren öppnar en portal till tropisk alkoluft, rop och ohejdade skratt. Vega och Nikolai sitter avsides, djupt inne i en privat konversation. Någon avslöjar att chefen är och spyr på toaletten. Jag sätter mig och får höra om gnomen på internet: en liten allseende varelse, så komplex att bara gud förstår dess inre liv, hur den knaprar på obegripliga mönster, en fraktalhjärna, ser och tolkar allt, alla böjelser och alla driv, gnomen som känner oss bättre än vi känner oss själva. Vi pratar inte som vi brukar göra. Vi pratar om Ned Ludd och Ludditerna. Ted Kaczynski, på skämt. Jag vet inte riktigt vad jag säger.

Chefen återvänder urgröpt. Han får hjälp ner på sin stol, verkar sakna en viktig komponent, offer för kemisk lobotomering. Han tar en klunk av närmaste öl. Någonting längst inne i min kropp skakar oavbrutet. Jag sneglar på Vega och Nikolai. Jag sneglar på min telefon. TV:n visar ett reportage om flyttfåglar. Tranor landar i ett kärr. Våtmark är äkta liv. Jag ser upp och möts av ett fisköga, en utbredd yta av växande iris, pupill, öken och bergstopp. Allt blir svart och långt nere vrider sig mänskliga former – perfekta spegelvända kroppar, sjöjungfrur, muskulösa matroser. En hand runt nacken, förd ner i djupet, klichéer om sex och död. Jag ser mig själv ligga med en sjöko.

Jag skyndar tillbaka till toaletten. Chefens spystank hänger i luften. Han saknar verkligen kontroll, tappar bort sig fullständigt. Och jag förstår, det händer, det är knappt ens hans fel. Jag går i cirklar. Havsljudet sitter fast i en loop – samma två sekunder om och om igen. Under ett ögonblick upplever jag stanken annorlunda, den unkna sötman, enkel och naturlig, avloppsmöglets doft, gyttja, bananflugorna som bor i luktstoppet.

Min snus är skrumpen och effektlös. Jag slänger den i urinoaren innan jag pissar. Snusen rör sig följsamt ner i avloppet. Jag blir vägledd tillbaka till bordet av vibrationer i väggarna, avloppsvatten som tumlar genom rör.

Kollegorna lutar sig mot varandra, argumenterar vilt. Konsulterna röker vid sina platser. Vega och Nikolai hånglar, händer under tröjor. En renässansmålning. Näcken spelar så bara jag hör. Jag går till dammen och välkomnas av hans rofyllda blick, melodikan som vilar mot hans grekiska marmorkropp. Här är jag trygg.

Allt får bli som det blir.

Näcken dinglar med benen i den konstgjorda dammens djup. Ett blått svalg. Plastrankor hänger från taket, mossa växer på stensluttningen som leder vattenfallet över hans axlar. Plast, gummi, alger och papier-mâché. Vattenmynningen skälver till och en snus trillar ut, studsar på Näckens axel och landar i vattnet, där den dalar hela vägen ner. Kollegorna skrålar, det maniska lyckoruset under andra veckan av stiltje. I det höga gräset urskiljer jag en kliande riktning. Tänk att spolas upp på en strand utan horisont.