Daller Maj 2023
Jag hittar en bunt hophäftade kvitton i soptunnan på en av kontorets toaletter. Handfatet glänser, kletigt, som om någon försökt spola ner olja. Rummet stinker av fett. Den automatiska doftsprayen ger ifrån sig ett krystat läte, som ett skadat djur, men stanken förblir. Medan jag bläddrar bland kvittona tänker jag på fettklumpen i avloppssystemet – dallrande där nere, dödlevande och ständigt växande, en tjock massa av olja, fett, hår, slem och antibiotikaresistenta bakterier.
Bunten kvitton redogör för köp av sopsäckar, metallfolie, krukor, fogskum, blomjord, slangar med olika diameter, UV-lampor, fotogen, gummimassa, magneter, latex, tryckluftsbehållare, koppartråd, glidmedel, proteinpulver, nootropics och häftstift. Dessa kan inte vara kontorsmaterial. Kanske renoverar någon, preppar, bygger bunker eller en sexhåla. Jag fotograferar varje kvitto innan jag lägger bunten i soptunnan igen, och lämnar toaletten.
Mina kollegor strövar genom kontorslandskapet. Alla ser oskyldiga ut, pratar om jobb, vädret, sina småbarn, datorspel, film, ekonomin och fotboll. Jag föreställer mig min manager i en gorilladräkt.
Jag ser på pengar. Späckade med symbolik, företrädare för värde, gudomligt och perverst. Jag tänker mig torn av guld, dramatiska aktiekurser, karikatyrer av de rika som badar i kassavalv fyllda med guldmynt.
Min manager har bett mig om hjälp: vi ska spara. Ingen ska sägas upp, det understryker han, men så många kostnader som möjligt ska elimineras. Vi sitter i ett mötesrum med fördragna gardiner, och han utser mig - nästan ritualistiskt - till medlare. Han vill att jag ska prata med resten av teamet, identifiera möjligheter, och se till att alla förblir lugna. Det finns ingen anledning till oro, allt är som det ska.
Senare röker jag en cigarett på taket med en kollega. Hon bekänner att hon brukade vara en radikal, en revolutionär. Nu skrattar hon åt det, men hon pratar på ett sätt jag förstår. Hon drömde om kollektivt boende och barrikader, krossade skyltfönster och gemensamma trädgårdar. Hon trodde inte på mänsklig natur – allt var historia, politik, kultur och ideologi. Hon trodde på det allmänna, och hon gick alltid på stigarna bredvid stadens gator, de organiska genvägar som uppstår där folk faktiskt vill gå. Jag förstår inte allt hon säger, och jag ställer heller inga frågor – hon är mitt i det och jag tänker låta henne hållas. Hon säger att hon har blivit pragmatisk, för det måste man ju, men hon har svårt att dölja att det finns något djupt rotat i henne som fortfarande vibrerar. Hon röker betydligt snabbare än jag. Hela hennes monolog är kliché – jag har hört den förr, och njuter.
Himlen har en lite underlig färg.
Min kollega berättar om 2008, sen 2001, hennes tidiga tonår. Hon berättar om första världskriget, och hoppar sen till nutiden: lågkonjunkturen. Jag avslöjar lite om vår managers planer, men hon verkar inte lyssna, vilket är skönt egentligen. Hon berättar om ett pågående kuppförsök i ett östeuropeiskt land, jag minns inte vilket.
Vår manager kliver upp med ena benet på en ledig kontorsstol. Han sträcker på sig, fyller lungorna, och spänner kroppen. Vi ser upp på honom där vi sitter vid våra skrivbord, och under ett ögonblick är allt tyst. Sen slår han sig på bröstet, hårt med knutna nävar, slagen genljuder i hans kropp, djupa dunk-dunk-dunk som ekar innanför bröstbenet. Han gör det som ett skämt, och efteråt skrattar vi, han också. Han bjuder på fika och klappar oss på axlarna. Men jag såg – han mötte min blick och hans ögon dånade med något ohämmat och ursprungligt, en reptilhjärnas mekaniska impuls. Äntligen gjorde han det, äntligen släppte han lös, vältrade sig, som ett djur.
Han måste ha tänkt på detta länge, och kanske gjorde han det just nu eftersom ekonomin är så dålig. Han känner sig skör. Rubrik efter rubrik varnar om inflation, börsens nedgång, techföretag som varslar, en havererande leveranskedja. Men ekonomins utveckling kommer inte ta hans jobb, inte denna gång – han är mer existentiellt hotad. Snart är AI avancerad och lättillgänglig nog för att hans delegerande och underhållande av komplicerade att-göra-listor ska bli överflödigt. Nästa våg av automatisering tar mellancheferna först, sägs det.
Jag sneglar på en kollega som brukar onanera till AI-porr när han tror att ingen ser. Bilderna är inte ens realistiska. Han genererar dem själv med en gratistjänst, beskriver sina önskemål i abstrakta ordalag – enkla silhuetter, former, kroppsdelar – och verkar accepterar resultatet varje gång. Jag har spionerat på honom. Bilderna är groteska: en kristallisering av lemmar, skinnytor, sjuka kurvor, en soppa av anletsdrag. Groteskt. Jag upprepar ordet, men jag kan inte riktigt lura mig själv: jag anar vad det är han ser. Bilderna aktiverar en sorts grundläggande igenkänning, något djupt inne i mig som slår an, säger klick. Det förvridna och uppenbart omänskliga avvärjer mig – även när bilderna är mer realistiska har den en subtilt skrämmande, psykedelisk kvalitet. Men något händer: ett första steg i mönsterigenkänningen.
Ibland undrar jag varför han gör det, varför på arbetstid, varför vid sitt skrivbord, där han lätt kan bli påkommen. Kanske är det en luddistisk protest, slacking, en lek eller ett maktspel. Ett sjukt ”fuck you” till ledningen. Kanske sparar han bara tid, och nyttjar en tjänst som inte flaggas av kontorets digitala övervakningssystem. Eller så är det ett etiskt val: ett personligt ställningstagande för att inte stödja en exploaterande porrindustri.
Annars presterar han bra. Gör allt i tid, dokumenterar ordentligt, fyller i rapporter, skriver framtidssäker kod.
Min roll har vuxit till att involvera mentorskap, trots att jag alltid ansträngde mig för att förbli en skugga, flytande i periferin, utan ansvar, förmodligen dåligt betald men också dåligt övervakad. Vad gör han egentligen? Förmodligen något viktigt. Men nu ställer mina kollegor frågor, de förväntar sig vägledning, de förutsätter att jag vet. Det är nog därför min manager bad just mig samordna hans nedskärningar. Så tyst och lugnt som möjligt ska jag sänka server – och databaskostnader, stänga av tjänster, avveckla onödig infrastruktur, säga upp licenser, kontrakt och avtal med andrahandskonsulter. Jag ska lägga fokus på sådant kunden inte betalar för.
Mina kollegor lär inte bry sig – varför skulle de? Så länge de inte blir uppsagda. Vår mjukvara har ändå inga användare. Jag ser statistiken, dag för dag: 0 användare, 1 användare, 0 användare, 0 användare, 2 användare, 0 användare, 0 användare. Kunden kör lite tester ibland, håller en intern presentation, utvärderar och glömmer. Vi är obetydliga som konsulter, även för den mindre avdelning av det enorma företag som betalar för våra tjänster. De lämnar oss i prototyplimbo: vi utvecklar verktyg som snabbt blir ersatta av andra, eller blir överflödiga på grund av förändringar i arbetsprocessen, eller aldrig ens lanserade. Vi lever på vaporware. Ändå är företaget vår mest lönsamma kund, och vi får ständigt nya uppdrag.
Jag undrar om min manager och hans chefer vill att vi faktiskt ska bli bortglömda. Förlorade i vimlet av konsulter vars funktion ingen riktigt förstår, men nog måste de vara viktiga, de där konsulterna, för någon avdelning använder ju deras tjänster, och alla papper är i ordning.
Kanske kommer mina kollegor bli oroliga ändå. Mina betryggande ord betyder inte mycket när jag är vår managers ställföreträdare: en av dem – Ledningen. Och mina kollegor har väl, precis som jag, lagt märke till alla andra förändringar: gardiner som stänger ute, kaffe som smakar sämre, frukostfrallor som numera består av ett sämre, torrare bröd. De känner det: pengar blir dyrare.
Jag har utforskat omgivningen, alla snår, följt bakgator, passerat industriområden. Nu har jag identifierat den snabbaste vägen på cykel mellan kontoret och mitt hem. Att åka bil är nio minuter långsammare. Så jag cyklar förbi bron, tågkyrkogården och A-lagarnas samlingspunkt bakom kolonilotterna. Ungdomarna som klottrar under bron nickar ibland åt mig, förmodligen på skämt, och jag tycker mig höra skratt. Nog är jag komisk för dem, framåtlutad på min gamla tävlingscykel, iförd tights, snabba solglasögon och strömlinjeformad hjälm.
Hemma duschar jag medan pastavattnet kokar upp. Jag stretchar medan köttbullarna steker. Jag maximerar tiden som jag kan tillbringa med att måla, vilket jag gör i garaget medan nyheterna är på i bakgrunden.
Under helgen läser jag minst trettio sidor per dag. Jag reflekterar över veckan. På kvällen tillåter jag mig själv att onanera, ta en avslappnande joggingtur, och dricka ett glas whisky. Vissa söndagar tar jag en cigarett på balkongen. Jag står där nu. Himlen har blivit grön. Jag ser upp. Grön. Rop och skrik hörs från gator och torg, människor ilar runt, pekar och stirrar. Det står folk på taken. Nyheterna är på i bakgrunden: rapporter om ett underligt meteorologiskt fenomen som började i norr—Kanada och Sibirien—och som spridit sig över hela jorden.
Jag går in igen och förbereder en matlåda, studerar aktiekurserna, inflationen, och framstående ekonomers projektioner. Himlens nya färg kommer förändra saker—orsaka någon sorts kris. Jag sneglar ut genom fönstret och inser att det är vackert, vibrerande nytt och djupt surrealistiskt, en stad sänkt i grönt sken, något som bara sker i drömmar eller på film, ett varsel om undergång eller död eller något helt annat, extatiskt och storslaget, en ny kosmisk era. Jag drömmer mig bort en stund och låter mina tankar vagga mig till en trygg och hoppfull plats där allt är pirrande varmt och vinden smeker. Sen återvänder jag till verkligheten och kommer på mig själv med att försöka förutspå vår kollektiva respons på detta nya fenomen. Hur kommer marknaden reagera? Hur bör jag placera mina tillgångar för att bäst ta tillvara på denna reaktion? Jag gör ofta denna typ av kalkyler, och skäms egentligen inte – jag måste tänka på min egen överlevnad, hälsa och framtid – men denna gång känns det bara sorgligt. Distraherande. Jag reflekterar lite, skriver några stycken i dagboken, och väver in ett metaperspektiv: en analys av mina egna analytiska tendenser, mina instinktiva marknadsspekulationer. Genast känns det bättre.
Nästa dag, på kontoret, står hela teamet runt ett fönster. Dimma döljer marken. Omgivande fasader skimrar i blekgrönt ljus, helt olikt det sedvanliga blågrå – smutsvattnets färg, duvskiten, avloppsmynningarnas utandning. En av mina kollegor förklarar att himlen i själva verket är färglös, men att atmosfären filtrerar bort alla frekvenser av solens ljus bortsett från de blå. Han säger orden ”fysikaliska fenomen”. Något stämmer inte riktigt med hans förklaring, men ingen bryr sig om att rätta honom. Vi säger till varandra att nu är himlen grön, så underligt, oklart varför, än så länge finns inga svar, men nog måste det ha med solen att göra, eller atmosfären, eller kanske kosmisk strålning, en solstorm. Eller, skämtar någon, masspsykos.
Nyheterna är på i bakgrunden. Reportern pratar medan folk skriker runtom. Det är upplopp i ett sydamerikanskt land, vrål och bengaler och fanor under grön himmel. Brus, prat om religiösa kriser, mer brus, en knall, prat om rebeller, hundskall, prat om kupper, terrorister och opposition.
En av mina kollegor säger, ”Denna gång är det åtminstone någorlunda relevant.” Han nickar mot nyheterna. ”Vår himmel är ju likadan. Men…” Han ser ut genom fönstret igen och jag antar att tanken är att vi ska notera att gatorna lugna, inga upplopp här inte. Han säger, ”Oftast är det bara tröttsamt – nyhet efter nyhet om oroligheter på platser vi aldrig besökt och aldrig kommer besöka.” Han gör en konstpaus och pratar därefter om krig, folkmord och förtryck: hemska ting, omänskliga, givetvis, men de berör honom inte, inte egentligen. Han medger att han förmodligen låter oempatisk just nu, men han uppmanar oss att tänka: vad kan vi göra för dem? Vad kan vi egentligen göra? Inget. De är förlorarna i ett politiskt spel som vi – och han gestikulerar mot oss där vi står runt fönstret – knappt ens får delta i som åskådare. Förstå vad som sker bakom kulisserna. Han gestikulerar mot nyheterna igen, och säger, ”Det kunde lika gärna vara film. Fiktion.”
Hans monolog känns overklig. Som om jag var i en dröm.
En annan kollega säger att han helt har slutat se på nyheterna. Han orkar inte längre. Det konsumerar för mycket mental energi. Han har nog med saker att oroa sig över, så varför tänka på det som är utanför hans kontroll? Han säger ordet ”empatisparande”, och menar att vi bör fokusera på familj, vänner, grannar. ”Och kollegor”, tillägger han som i en parentes.
Den första kollegan instämmer, och säger orden “empatisk budget”.
Jag är inne på toaletten igen. Jag tänker. För ett år sedan skröt en före detta kollega om att han behöll adminrättigheterna till diverse servrar på företag han jobbat på. Han berättade det enbart för mig under en AW. Han hade sina kryphål, bortglömda utrymmen, digitala lönnrum som han hittat eller själv karvat ut. Han krälar obemärkt genom infrastrukturen. Jag frågade varför han gjorde det och han svarade gåtfullt. Jag misstänkte kryptogrejer, illegal fildelning, eller att han sålde företagshemligheter och användardata på dark web. Under en period var jag rädd att han sysslade med något djupt oetiskt: identitetsstöld, vapen- och människohandel, sjuk pornografi. Men jag rapporterade honom inte – jag hade ändå inga bevis utöver ett fyllesamtal. Så småningom släppte jag tanken: varför skulle han använda företagsservrar för sådant? Förutsatt att han inte uppskattade det poetiska med det – att underminera systemet inifrån. Men han slog mig inte som en poetisk typ.
Jag har ett vagt minne av att han pratade om sina privata ändamål senare under kvällen. Vi var ganska borta då. Jag minns bara ett fåtal ord och meningsfragment: mönsterigenkänning, samhället som en tänkande maskin, och gudprogram.
Nu bläddrar jag bland bilderna på kvitton. Rören brusar. Jag undrar om det är möjligt att kommunicera genom avloppssystemet via komplexa mönster av ekon och knackningar. Jag har tänkt på detta tidigare. Åtminstone råttorna lär väl höra, och fettklumpen, den lär väl dallra. Min gamla kollega har förmodligen en dold bakdörr hit också, och kanske även till kunden. Jag läser kvittona igen och föreställer mig sopsäckar upptejpade över fönster, folie i taket, ljudisolerade väggar, en man hukad över sitt skrivbord, fingrar som hamrar på tangenter, en VPN-tunnel, anonyma forum. Saker växer i honom, saker ingen annan får se. Sådana män finns, jag tycker att jag anat dem bakom skyddande fasader. De kallpratar under lunchen som alla andra. Inte bara mediefantasier, inte bara urbana myter, inte bara avlägsna ”loners” som begår masskjutningar i USA. ”The 21st century schizoid man.” Jag har hört det någonstans.
Varje morgon gör jag kaffe med press. För att allt ska gå snabbare häller jag sumpen i slasken. Att sump ska rensa avloppet är en myt. Kombinerat med fett och oljor gör det bara saken värre: allt flyter långsamt, utrymmen blir trängre. Mitt bidrag till fettklumpen.